Bantnings-TV

Jag drabbades av någon slags raseriframkallad black out när jag såg reklam på tv för TV3:s nya program Älskling, du har blivit en tjockis.
För er som inte vet vad programmet går ut på kommer här en snabb genomgång. Håll i er, för det går undan och är snabbt över.

• Smal person säger till sin tjocka/osmala partner att hen har blivit tjock och därför inte duger.
• Smal person hetsar sin partner till att gå ner i vikt.
• Partnern får pengar om hen lyckas.

Det här är ju inte direkt det första programmet i förnedra-tjocka-människor-och-få-dem-att-tro-att-de-förtjänar-det-genren. Det är bara ännu ett i raden efter Du är vad du äter, Biggest Loser, Biggest Loser Sverige och otaliga andra.  Jag tycker att det är otäckt och byter numera kanal så fort det ens visas reklam för skiten . Det som uppmuntras är ett sjukt beteende; att hetsa kroppen på det  sätt som förespråkas i programmen är inte nyttigt alls. Jag har gjort hetsgrejen i flera omgångar och har inte fått något annat ut av det än ett sjukt förhållande till mig själv och min kropp. Vad jag ser i  bantningsprogrammen är folk vars hela värde avgörs av antalet kilo de tappar. Tappar de inte nog är de en börda för lagmedlemmarna, alternativt sin partner, sin släkt eller sin tränare.

Jag hade aldrig gått med på att låta min partner uttrycka missnöje över mitt utseende och hetsa mig till att bättra passa hens smak, speciellt inte i TV. Inga pengar i världen hade kunnat få mig att glömma att min partner sagt att jag inte dög.

 

Blandade funderingar från de senaste dagarna

Jag börjar komma igång ordentligt med löpningen igen nu. Det är himla skönt. Jag fattar egentligen inte varför det blir uppehåll då och då eftersom jag verkligen njuter av det.

Annars har de senaste dagarna bjudit på ganska mycket tjat om kroppar och mat. Jag är trött på skiten. På personalmötet idag talade en kollega om att hon fastat några dagar och rekommenderade det till alla. ”Man blir så pigg!” var argumentet. Jag kvävde impulsen att säga att de första dagarna utan tillräckligt med mat under mina ätstörda perioder känns precis likadant; energiladdade och en aning sjukligt euforiska. Jag struntade även i att förklara de fysiska orsakerna bakom att kroppen reagerar så. Jag orkar liksom inte.
Jag pratade förresten också med en annan bekant som gick på rätt länge om att hon gått ner i vikt. Varför kan folk inte bara låta bli? Det här är människor som vet att jag har de problem jag har. Folk ska så klart inte behöva ta hänsyn till det så fort de öppnar munnen, men tips om att sluta äta samt utläggningar om viktnedgång undanbedes.

Jag beställde en baddräkt (blå och fin med ben) från England för någon vecka sedan. Den kom igår men var för stor så jag måste byta den. Allt jag prövat i liknande modeller i butiker här hemma har varit för smått över bysten eller för kort i överkroppen. Alltid är det något. Hoppas verkligen att den brittiska baddräkten passar i storleken mindre, för bortsett från att den jag fick hem var stor är den fantastisk.

Gårdagens träning; plus och minus

+ Första ordentliga löprundan på evigheter.
+ Underbart väder.
- Valde rundan som består av ca 75% långa, halvbranta uppförsbackar och resten jättebranta nedförsbackar.
- Konditionstappet sedan innan förkylningsstarten vid jul.
- Benen kändes som bly.
+ Använde ”Runkeeper” för första gången.
+ Det funkade fint…
- …tills träden kom i vägen för gps-en och programmet pausade,…
- …vilket resulterar i att jag inte har någon riktig koll på hur långt jag sprungit och hur lång tid det tagit.
+ Det kanske är lika bra.
- Känslan under tiden.
+ Känslan efteråt.

Läsvärt

Hanna har skrivit ner väldigt vettiga tankar om den kvinnliga kroppens syften. Läs gärna!

Total trötthet

Det var längesedan jag skrev nu, men det har varit lite mycket av allt ett tag. Från förra måndagen tills imorgon, onsdag, har jag varit ledig EN dag. Jobb tre dagar, ledig en och sedan jobb igen sex dagar. En dags ledighet under en tiodagarsperiod känns på tok för lite i ett jobb där man alltid måste vara förstående, pedagogisk och på gott humör oavsett hur folk beter sig mot en.
Jag är sannerligen inte på gott humör nu kan jag meddela. Att mitt schema ser ut så här beror på att när vi gjorde nya schemat för ett knappt år sedan var det en kollega som blankt vägrade jobba en måndag efter att ha gjort helgen.
”Det är så himla tungt att göra helgen, så jag KLAAARAR bara inte en måndag på rad också!”
Att någon annan (i det här fallet jag) får sex helveteslånga arbetspass i följd för att hon vägrar göra fyra i sträck är tydligen helt i sin ordning.

När jag blir stressad och trött bortom alla gränser börjar jag krångla med maten. Jag vill inte ha. Dessutom ökar min benägenhet att känna mig ledsen och ful proportionerligt mot hur trött jag är, och när jag känner mig ful vill jag absolut inte äta. Det är jobbigt. Jag vet varför jag känner som jag gör men har ändå svårt att stoppa det.

Nu är det dock bara morgondagen kvar, sedan har jag lite ledigt. Tror det får bli ett par slappa kvällar i soffan med maken.

Dagens ångestbulle

Mina damer och herrar, tillåt mig presentera bilden av ångest:

Det serverades hembakta semlor vid personalmötet på jobbet idag. Min första tanke var att de såg goda ut, vilket nästan var lite underligt med tanke på att jag sällan tycker att semlor är särskilt goda. När det väl skulle ätas satte dock ångesten in och ord som ”tjock”, ”ful”, ”kalorier”, ”dålig”, ”banta” och ”sjuk” började snurra i huvudet.
Jag åt upp semlan i alla fall. Den var god. Ångesten det innebar att äta den förtog dock helt njutningen. Jag hade lika gärna kunnat vara utan den. Det i sin tur skapade naturligtvis ännu mer ångest eftersom jag precis satt i mig något som jag inte ens njutit av. Onödiga kalorier. Varför skulle jag nödvändigtvis äta den om det inte ens gav mig något?

Det är sådär jag tänker och det gör mig ledsen. Jag önskar att jag kunde titta på semlan och bara tänka: ”Gud vad gott!”
Jag vill slippa tänka på hur jag ogillar min kropp och inbilla mig att jag kommer att bli fulare och dessutom sjuk om jag äter den. Jag vill slippa känna hur pulsen stiger och luftvägarna snörs ihop efter att jag ätit något som jag inte tillåter mig själv att njuta av. Jag vill inte förknippa något så inspirerande, fint och NÖDVÄNDIGT som mat med ångest och skuld. Jag vill slippa grubblandet och ångern och oron.

Mitt beteende är inte friskt, ändå uppmuntras det. Är man stor ska man låta bli mat. Man ska låta bli att äta saker man vill äta och när man ändå gör det ska man pliktskyldigast kalla det att ”synda”, som om det vore omoraliskt av en att äta. Jag märker att jag drar iväg från dagens tema nu, men det där med kroppens koppling till moral (jodå, det finns en sådan) är något som jag funderar en hel del över. De funderingarna får dock bli ett separat inlägg tror jag.

Blivande snooze-torsk

Klockan är 04:06 och jag sitter under en filt på jobbet och fryser. Började jobba klockan 14:00 igår och skulle egentligen ha slutat 21:30, men ibland blir det inte som man tänkt sig. Bara tre timmar kvar nu. Sen bär det av hem till sängen så fort det bara går. Just nu fokuserar jag på det mysiga i att få krypa in under en varm makes täcke och riktigt njuta av känslan av den egna kudden.

Det finns inget mer jag kan göra på jobbet i natt, så de sista timmarna känns extra långa. Jag kan inte ens göra administrationsjobb eftersom Göteborg stads nätverk inte är tillgängligt här nattetid. Jag fattar inte riktigt varför det är så. Det är ju ett oerhört slöseri med tid att inte kunna ägna de här tre timmarna åt administrativa uppgifter som inte hinns med vid andra tillfällen.

Jag hade egentligen tänkt gå och träna i morgon, men det vete sjutton om jag orkar det. Egentligen borde jag inte sova så länge när jag kommer hem eftersom jag jobbar igen klockan 06.30 på onsdag, men jag vet ju hur det kommer att bli med den saken när jag väl ligger under täcket och trynar. Snooze-torsk är bara förnamnet.